JAG ÄR GRAVID + q&a

Först av allt: tack för alla grattis!

Jag är alltså gravid. Det känns helt overkligt fortfarande, trots att det är någon som sparkat inuti min mage sedan länge nu. Det tog tid och var ingen enkel grej, kan jag säga. Och jag har inte ens vågat drömma om att få göra detta en gång till så känner mig väldigt ödmjuk inför att vad som helst kan hända.

Men jag vill våga vara glad. Jag ÄR glad.

Samlade in frågor på instagram, vi tar dem nu!

Q: När är det dags?

Denna frågan kom i sjuttio olika varianter typ.

Men det syns ju ganska tydligt på magen att jag inte kommer föda imorgon, och att jag heller inte blev gravid igår. Jag är mer än halvvägs och förhoppningsvis finns en liten bebis i mina armar kring midsommar.

Jag är inte bekväm med att berätta EXAKT datum, kanske blir jag det senare. Vet bara hur jobbigt det var att vänta senast, när datumet närmade sig så sniglade tiden sig fram. Och tror att jag kommer bli svinstressad av att 18 000+ personer vet när det är dags. Måste skydda mig lite.

Kanske berättar längre fram men just nu känns det jätteläskigt. Har precis börjat våga tro att det bli en bebis. Vill inte jinxa.

Q: Hur var första tiden som gravid?

Det var rätt sjukt för jag kände DIREKT. Alltså flera dagar innan man kan testa. Det gjorde mina hundar senast också, för sju år sedan när jag väntade min son. Jag mådde illa nästan omedelbart och kände mig sjösjuk fram till vecka 18 typ. Extrem trötthet som aldrig gav sig, oavsett hur mycket jag sov. Och massor av oro, glädje och rädslor förstås. Blödde flera gånger och trodde det var kört, men hjärtat där inne fortsatte ticka på.

Magen kom direkt och jag kände rörelser tydligt (alltså utan någon som helst tvekan!) redan vecka 15 (första antydningarna kom v.13 men då är det ju så otydligt att det lika väl kan vara en fis på tvären typ). Så det hjälpte oron. Svårt att dölja magen dock, haha. Växte ur alla byxor utom hängsle typ direkt, har levt i tights och jazzbralla sen vecka 8 liksom.

Bild från v.15, i Göteborg för julfirande.

Nu har jag stört mycket halsbränna, foglossning och hade jag inte varit gravid hade jag trott jag var döende eftersom jag är så trött haha. Men det är ju så, typ ALLT är normalt och det är bara att bita ihop. Det känns som det är evigheter kvar och jag kan känna mig rädd för att jag redan är så stor och tung och otymplig. Jag har redan gått upp lika mycket i vikt som jag gjorde under hela förra graviditeten och är som sagt många månader kvar...

Psykiskt mår jag underbart dock, så det är jätteskönt. Det är stor skillnad mot förra gången. Jag känner att jag klarar allt och att allt är okej, på nåt vis.

Q: Verkar Gun känna av graviditeten?

Ja! Hon och jag har haft en svacka i relationen sedan hela frasse-grejen, jag kanske orkar skriva mer om det framöver men just nu gör det för ont. Men hon har börjat lägga sig nära, nära och ha hakan på magen. Är 100% säker på att hon känner att jag är annorlunda. Och mina tidigare hundar fattade att jag var gravid långt innan jag själv visste, så tror de ofta känner mer än ni förstår.

Hon är väldigt barnkär så det känns så himla mysigt!

Q: Läser du någon blogg?

Vet inte om detta var en graviditetsrelaterad fråga men jag svarar ändå - mina favoriter är:
Sandra Beijer - har läst regelbundet sedan typ... 2008?
Flora Wiström - för skrivande och roliga bloggidéer
Gabriella Skog - kul tjej!
Är standard, de läser jag minst en gång i veckan i alla fall.
Saknar Hanna Perssons blogg ofta, speciellt som gravid. Minns att jag läste den slaviskt när hon var gravid nåt år efter jag varit det. Men lyssnar på podden i alla fall.

När jag inte blev gravid och tiden gick så läste jag många bloggar om barnlöshet. Slutade dock ganska snabbt för att jag kände att jag bara såg en massa mardrömsscenarion. Den enda som var lite mitt emellan var egoinas, speciellt detta inlägget. Det fick mig att känna hopp.

Q: Har du tips mot foglossning? Från en som bor i stan och inte kan ha hunden lös

Aj, lider med dig. Får själv inte gå längre än till bilen sedan någon månad tillbaka. Min sambo tar alla promenader med hunden, och allt fotbollsspelande med barnet. Jag glömmer hela tiden att jag inte får typ rusha annars och springer som en dåre. Sen ligger jag där och mår skit hela natten :))) Försöker byta position ofta även när jag vilar, och tänka på att sitta bra.

Har du bil hade jag nog försökt åka ut i skogen och ha långlina. Gillar din hund att hämta boll kan du göra det ibland också. Inte som enda aktivering såklart (det kan öka stress) men då och då för att ta toppen av energin typ. Det funkar ok för Gun. Om jag kastar boll till henne står jag gärna uppe på en kulle så hon får springa upp och ner för den hehe. OBS nej detta är inte för alla hundar och JA det är en nödlösning om man inte kan röra sig. Säger absolut inte att det är rimligt att stå och kasta boll för en kulle varje dag i hundens liv :)

Men långlina är toppen. Och hundrastningshjälp. Kanske nån kompis är joggare och vill ha sällskap? Våga be om hjälp?

Sen är hundar anpassningsbara och fattar mer än vi tror. Så var inte så hård mot dig själv. Det kommer en dag där du kan gå en mil i skogen igen. Ta det lugnt!

Q: Vill du berätta om er "resa"?

Jag hintade om att det varit en lång väg till att få till detta. Näst flest frågor har jag alltså fått om det.

När man varit i den här svängen i mer än fem minuter, och om man är en person som gärna googlar och är *på internet*, så går det ganska fort att hitta sju miljarder skräckhistorier om att vilja ha barn men inte kunna. Min är ingen sådan. Det har varit PISS att längta och kämpa, men det gick bra (peppar peppar). Jag hoppas inte det uppfattas som hånfullt att jag inte delar en skräckis. För de flesta går det bra. Men det ser man sällan på internet. Låt mig göra ett försök:

Jag har, sedan mitt barn (som nu är 6,5 år), varit inställd på att jag vill ha fler. Kanske inte direkt efter mardrömsförlossningen, men från att han var ungefär 8 månader har jag ändå haft en aktiv längtan. En aktiv längtan jag burit som en liten hemlighet, för att inte jinxa. Inte vågat säga till någon nästan. Typ. Jag vet inte. Jag har känt mig girig som längtat. Jag älskar att vara mamma.

Men livet har inte blivit på det vis att ett syskon har kunnat få ta plats. Det finns så många skäl till det och när mitt barn var 3 och jag och hans pappa separerade på riktigt och seriöst så orkade jag inte hoppas mer. Orkade inte tänka tanken på att träffa någon helt ny och starta om. Var så himla trött. Jag sörjde detta så jävla hårt och jobbade verkligen på att släppa drömmen om fler barn. Det var jättesvårt. Hela kroppen skrek faktiskt. Varje gång jag träffade en bebis eller när en kompis outade en graviditet stack det till. Och jag har spenderat ofantligt mycket tid gråtandes och svärandes. Men var trygg i mitt beslut och var redo att gå vidare i livet.

Sen kom C in i mitt liv igen. Min high school sweetheart från 2009 som jag bodde med efter gymnasiet. Han jobbade på kings på andra lång och jag var där hela tiden. Han spelade i band och var nästan 2 meter lång och jag var så jävla kär. Vi hade så jävla kul. Sen gjorde vi slut för jag skulle ut i världen och sånt man gör när man är 19.

När vi träffades igen, 10+ år senare, var det som att komma hem. Han är hem.

Dessutom fortfarande den roligaste jag vet.

Och hoppet tändes igen.

Vi konstaterade ganska snabbt är detta är rätt, vi vill och vi blir inte yngre. Vi vill ha barn. Det var inte nykärhet. Det var nån djup jävla trygghet. Och tiden gick.

Att vara i ofrivillig barnlöshet, hur lätt man än försöker ta på det (jag tyckte ändå jag var rätt chill jämfört med vad jag brukar vara kring saker i livet), är en av de jobbigaste saker jag gått igenom. (Högg till av att skriva det där, "gått igenom" som om det inte är så nu. Som att det är historia. Men det är det ju. Det ska komma en bebis. Vågar knappt tro.)

Vi hade turen i oturen att ha ett VÄLDIGT konkret problem. Det är inget jag känner för att gå in på i detalj, det är megaprivat, men det är i alla fall så att en läkare konstaterade för ungefär ett år sedan att chansen att jag vi får till en graviditet naturligt är nära noll. De sa inte noll för de FÅR inte säga noll, men det är... typ noll. Detta fick vi veta efter över 1 år av försök.

Det var ju en liten käftsmäll men samtidigt blev vi typ lättade? Nu visste vi ju att vi inte hade gjort något fel (man tar ju på sig så jävla mycket ansvar, speciellt som kvinna. Tro mig: jag har varvat internet på tips och knep på hur man får en optimal ägglossning och bla bla bla usch)

Turns out att det inte spelade någon som helst roll för oss. Det finns ett tydligt hinder men det kan vi komma runt genom IVF. Så det gjorde vi. Och det tog sig. (Vill ni höra mer om det? Alltså vet inte om det är spännande. Läste själv 8208231908321 historier om folk som gick igenom det och 99,999% var skräckhistorier. Det jag kan bidra med är en solskens. Men det kanske bara känns strytigt?? Typ provocerande? Eller? Skriv en kommentar om du har tankar tack!!!)

Just nu ser jag ut såhär, åtminstone på kvällarna. Med magen och surdegen i högsta hugg. Som vore det den mest naturliga situationen i världen. Fast det tagit en massa tid, pengar, sprutor och besök hos vården. En graviditet kan uppstå på många sätt, man kan ha problem på lika många sätt, och bara för att det tar tid betyder det inte att det är omöjligt. Hade jag fått göra om en sak hade det varit just att läsa skräckhistorierna. För de flesta går det faktiskt bra.

Förstår att det är piss för många att se detta också. Speciellt de som haft det svårare än jag. Vet inte om jag ska be om ursäkt för att det inte varit värre för mig dock. Det lär ju inte heller hjälpa? Och det hjälper ju inte att jag låtsas som att det varit en walk in the park heller. Det har det verkligen inte.

Det hugger fortfarande till i mig när jag ser andra blir gravida, för jag glömmer bort att jag är här nu och inte kvar i när vi just fått veta att det inte skulle gå. Mer om det lite längre ner. Men vill bara skriva att jag fattar och blir 0 upprörd om man avföljer nu. Skydda dig själv 💕

Gud det känns som jag bara svamlat. Vill inte förminska min egen story och hur jag tyckte det var, men vill heller inte måla upp det som att jag haft det värst. GUD vad jag vet hur mycket värre folk har det. Herregud det är det enda man läser nästan. Men det måste inte bli så hemskt. Det kan bli bra. För det flesta blir det bra. För de flesta blir det en bebis.

Och nu vågar jag kanske tro på det, tro att den livliga som bor i min mage faktiskt är på riktigt. Inte bara semlor.

Måste våga det.

Relaterad läsning:

Barn & bebisguiden - för dig som ska introducera en bebis till familjens hund snart