MÅSTE JAG HA MÅNGA HUNDAR

Ingen måste nästan någonting, förstås.

Men det finns en förväntan, några förväntningar, på hundinstruktörer så som mig själv. Typ att man ska ha många hundar. Jag blir stressad. Och jag tror jag höll fast vid Frasse längre än vad som var rimligt just för att det finns en bild av att man ska ha fler än en hund som yrkesverksam i hundbranschen. Och jag fattar grejen. Men jag blir också irriterad.

Det blir nästan en tävling. "Hen har 20 hundar" och så räcker det som merit. Va? Hur har hundarna det? Trivs alla ens? Trivs personen med det livet? På sista frågan antar jag att hen gör det men för mig har aldrig målet varit att samla en massa hundar. Och visst, det finns säkert massa upplägg med många, många hundar som är toppen. Men jag kan inte tänka mig nåt värre än att bo i en kennel typ - inte för att det är fel, utan för att det inte är för mig. Jag vill liksom helst inte ha det smutsigt eller att det luktar hund hemma. Men vi är alla olika såklart och inget är bättre eller sämre så länge alla mår bra. Det är liksom min ståndpunkt, alltid: har alla det bra? Jag skiter i hur upplägget ser ut, ärligt. Så länge alla har det bra.

Men folk har frågat mig rakt ut: "varför har du bara en hund?"

Varför ska jag ha fler? De flesta har väl "bara" en hund och det räcker gott och väl.

Okej, jag erkänner att jag gärna har 2-3 hundar egentligen MEN inte bara för att ha dem. Jag vill ju att alla ska ha det gött. Och hunden som redan bor här måste det tas mest hänsyn till. Och sen oss människor. SEN kan vi snacka om att ta in en till hund. (Här måste jag också säga att även om det är mitt jobb att greja med hundar så har jag ju ett vanligt liv också, hunden ska liksom bo hos mig. Inte vara en accessoar i mitt företag)

Innan Frasse letade jag hund i säkert 2-3 år. Jag ville inte chansa, jag ville hitta nån som passar perfekt. Jag hade en tydlig lista med egenskaper och förutsättningar som behövde bli mötta. Är mötta ett ord? Skit samma. Det blev ju inte så. Jag kastade mig ut när de ringde från veterinärkliniken. Så ska jag inte göra igen. Jag ångrar (nog) inte att jag försökte, att jag gav honom 1,5 år till och en riktig chans, men stort tvek på att jag skulle göra om det med tanke på hur det gick och hur många små små bitar mitt hjärta fortfarande är i.

Och nu är inte rätt tid. Tyvärr, tycker speciellt min son som bestämt sig för att tax är det gulligaste som finns (se höjdpunkten "taxkampanj" på min instagram). För det första är jag inte över F, jag sörjer fortfarande och önskar att det hade kunnat vara annorlunda. Men jag måste också omvärdera min lista och så tar det säkert ett bra tag innan jag vågar leta aktivt igen.

Jag försöker att inte vara för arg och besviken på mig själv över F, både att jag inte klarade att fixa honom, och att jag lät det ta sådan tid att fatta ett beslut. Att jag offrade så mycket för att han skulle leva. Jag tror inte ni fattar, eller klart ni inte gör för jag kan inte berätta om allt här helt öppet. Men det är helt galet. Jag har förstört så mycket för mig själv, till stor del för att jag varit rädd för andras blick på mig. Jag har varit så rädd att bli dömd.

Men vet ni? Dömd blir man ändå.

"Har du bara en hund?"
"Varför är inte din hund med dig överallt"

Listan är lång - allt ifrån vad jag äter till vad jag har på mig till vad jag väljer att prata om.

Gud vad spretigt detta blev. Men jag försöker att inte tänka för mycket på vad jag skriver. Jag tror de som vill misstolka kommer att göra det ändå, så det är ingen idé att jag har 100 utkast jag inte vågar publicera. Jag försöker verkligen bli en lite mindre livrädd person. Heja gärna på mig!